Det är så underbart att få träffa familjen och vänner igen.
Vi båda trivs som fisken i vattnet. Vi fick en del av pappas kollonilott att odla vad vi vill. Vi ser redan att lök, morötter och potatis som sticker upp. Det är fantastiskt att se när det växer och att man snart får smaka på alla delikatesser.
Jag är så tacksam att få vara här. Förstod inte förrän nu att pappa har blivit så skröpplig. Han uppskattar så mycket att vi hjälper honom på hans kollonilott. Jag har inte hört något ifrån honom när jag bodde i USA (det var jag som skrev brev och ringde)....men nu ringer han var och varannan dag. Känns fantastiskt.
onsdag 9 juni 2010
torsdag 25 februari 2010
Är det dags att skriva något nu....eller
Här händer det mycket runt våran flytt sedan ett par månader tillbaks, men det har väl inte känts som det var viktigt för andra att veta. Vi har haft intresserade på vårat hus....men sedan har de inte hört av sig.
Nu har vi en familj som är intresserad...och vi har sänkt priset rejält....vi vill bli klara här och det är svårt för alla just nu att få låna pengar. Vi väntar nu på att deras lån blir godkänt....håll tummarna.
Denna familj bor redan i området sedan i somras. De har ett avtal med ägaren i området om att "rent to own".....de har dock insett att det tar sisådär 10 år innan de blir klara med det. Om de nu lyckas att få ett lån för att köpa vårat hus blir bostadskostnaden betydligt mindre.
Annars har vi sålt av allt och väntar bara på att få klartecken från veterinären nu att våra katter är välkomna till Sverige.
Har haft energitorka hittills...men nu känns det som det är nära....så jag fick plötsligt energi att börja städa huset från golv till tak. Jag fungerar bättre under stress....hihihi. Måste börja packa också. Ooops....just nu flyger tiden iväg.
Vi flyttar i slutet av mars, oavsett. Men det skulle vara rätt skönt att vara helt klar med allt här innan dess såklart. Vi har haft ett himla flyt sedan vi började denna process.....och jag hoppas att det fortsätter ett tag till.
Ha det gott alla som läser
Nu har vi en familj som är intresserad...och vi har sänkt priset rejält....vi vill bli klara här och det är svårt för alla just nu att få låna pengar. Vi väntar nu på att deras lån blir godkänt....håll tummarna.
Denna familj bor redan i området sedan i somras. De har ett avtal med ägaren i området om att "rent to own".....de har dock insett att det tar sisådär 10 år innan de blir klara med det. Om de nu lyckas att få ett lån för att köpa vårat hus blir bostadskostnaden betydligt mindre.
Annars har vi sålt av allt och väntar bara på att få klartecken från veterinären nu att våra katter är välkomna till Sverige.
Har haft energitorka hittills...men nu känns det som det är nära....så jag fick plötsligt energi att börja städa huset från golv till tak. Jag fungerar bättre under stress....hihihi. Måste börja packa också. Ooops....just nu flyger tiden iväg.
Vi flyttar i slutet av mars, oavsett. Men det skulle vara rätt skönt att vara helt klar med allt här innan dess såklart. Vi har haft ett himla flyt sedan vi började denna process.....och jag hoppas att det fortsätter ett tag till.
Ha det gott alla som läser
lördag 14 november 2009
Vacker blogg
Jag var in och kikade på en blogg i kväll och fick se så mycket vackra saker och ord.
http://www.rummetforvalbefinnande.blogspot.com/ du kan oxå vara med i en tävling om en vacker ring.
onsdag 14 oktober 2009
Om att säga nej
Många av oss har sedan barndomen fått lära oss, att säga ja är rätt och att säga nej är fel. Vi lär oss att gå med på krav eller önskningar från andra människor för att undvika konflikter och kritik, vara andra till lags, förtjäna beröm, och att vi måste bevisa att vi bryr oss om viktiga personer i våra liv.
Vår rätt att säga nej är hör samman med förmågan att göra val. När vi märker att vi är begränsade i vårt val, tvingade att säga ja även om detta inte ligger i vårt intresse just då, är vi faktiskt bestulna på vår förmåga att välja. Våran strävan är att säga ja även när vi desperat vill säga nej, kan vara en utmaning, eftersom vi tror att andra kommer att ogilla oss för att vi säger nej. Men den belöning vi får när vi står inför denna utmaning är sann valfrihet.
När andra ber oss att utföra ett arbete eller göra dem en tjänst, tänk noga över deras önskemål eller begäran. Om du känner dig pressad att säga ja, fundera på om du samtycker av en önskan om godkännande eller för att avvärja ogillande. Påminn dig själv ofta att förmågan att säga nej är en viktig aspekt av välbefinnande, eftersom det är en indikation på att du förstår det sanna värdet av din energi, talang och tid. När du lärt dig genom din personliga styrka att säga nej, känner du dig kanske manad att utforska de många konsekvenser som kommer genom att reagera negativt på många eller på de flesta önskemål eller krav andra har på dig.
Ordet "nej" kan bli ditt valda svar under en tid. Vartefter tiden går kommer du emellertid att bli mer bekväm med att säga nej och du kommer i fortsättningen att fatta beslut utifrån vad du känner är rätt för dig. Det är i och för sig inget fel i att gå med på andras önskningar andra har på dig, förutsatt att dessa önskningar inte inkräktar på din hälsa och din lycka. Tänk på att det är först när du känner att du har rätt att säga nej som du kan säga ja med största säkerhet, ärlighet och entusiasm. Att säga ja har nästan alltid ett pris, det ska kännas bra att gå med på andras önskningar om de överensstämmer med dina egna värderingar, behov, normer och för att det tilltalar dig just då. Det kan vara ett högt pris om du känner dig skyldig att säga ja.
Vår rätt att säga nej är hör samman med förmågan att göra val. När vi märker att vi är begränsade i vårt val, tvingade att säga ja även om detta inte ligger i vårt intresse just då, är vi faktiskt bestulna på vår förmåga att välja. Våran strävan är att säga ja även när vi desperat vill säga nej, kan vara en utmaning, eftersom vi tror att andra kommer att ogilla oss för att vi säger nej. Men den belöning vi får när vi står inför denna utmaning är sann valfrihet.
När andra ber oss att utföra ett arbete eller göra dem en tjänst, tänk noga över deras önskemål eller begäran. Om du känner dig pressad att säga ja, fundera på om du samtycker av en önskan om godkännande eller för att avvärja ogillande. Påminn dig själv ofta att förmågan att säga nej är en viktig aspekt av välbefinnande, eftersom det är en indikation på att du förstår det sanna värdet av din energi, talang och tid. När du lärt dig genom din personliga styrka att säga nej, känner du dig kanske manad att utforska de många konsekvenser som kommer genom att reagera negativt på många eller på de flesta önskemål eller krav andra har på dig.
Ordet "nej" kan bli ditt valda svar under en tid. Vartefter tiden går kommer du emellertid att bli mer bekväm med att säga nej och du kommer i fortsättningen att fatta beslut utifrån vad du känner är rätt för dig. Det är i och för sig inget fel i att gå med på andras önskningar andra har på dig, förutsatt att dessa önskningar inte inkräktar på din hälsa och din lycka. Tänk på att det är först när du känner att du har rätt att säga nej som du kan säga ja med största säkerhet, ärlighet och entusiasm. Att säga ja har nästan alltid ett pris, det ska kännas bra att gå med på andras önskningar om de överensstämmer med dina egna värderingar, behov, normer och för att det tilltalar dig just då. Det kan vara ett högt pris om du känner dig skyldig att säga ja.
lördag 10 oktober 2009
Mycket djupa tankar om livet eller döden
Dessa tankar måste bero på min ålder och på att detta händer runt mig sedan en tid tillbaka. Är det bara jag som tänker dom? Ibland hänger livet på en tråd.
När ska man lära sig att livet är så skört och dyrbart?. När ska man lära sig att leva här och nu?.
När ska man lära sig att ta hand om sin kropp och själ på bästa vis?. När ska man lära sig att ta hand om sin familj, vänner på bästa vis?. Blir man någonsin fullärd och vis nog under sin levnadstid?.
Jag vet att man gör så gott man kan. Om man inte lyckas i detta liv vet jag att man får komma tillbaka och göra det ännu bättre,vilket är en tröst.
Vi vet inte hur länge vi får stanna på denna planet som människa. (Tack och lov). Om något händer mig i morgon, då andra måste avgöra om jag ska överleva eller inte. Lova mig att jag inte behöver leva som en grönsak, paket eller vad man nu vill kalla det. Men vem kan bestämma det när jag ligger där och kanske kämpar för mitt liv?. Man måste då lita på att läkarna vet och man får hoppas att dom inte vill att man ska överleva till varje pris. Priset kan bli väldigt högt för mig att betala som patient, grönsak, paket.
Vad händer när man ligger i koma? Kan man ändå kommunicera?. Kan någon avläsa ens tankar eller har alla en naturlig kommunikation med allt levande, som vill och kan lyssna?.
Är koma ett stadium efter ett fysiskt trauma, med eller utan kommunikation där man återhämtar sig?. På något sätt känns det som ett fysiskt rum mellan liv och död.
Allt har en mening vad än det blir. Helt plötsligt måste det bli svårt för någon att avgöra. Man kan bara önskar att allt blir till det bästa.
Allt ligger i livets händer.
När ska man lära sig att livet är så skört och dyrbart?. När ska man lära sig att leva här och nu?.
När ska man lära sig att ta hand om sin kropp och själ på bästa vis?. När ska man lära sig att ta hand om sin familj, vänner på bästa vis?. Blir man någonsin fullärd och vis nog under sin levnadstid?.
Jag vet att man gör så gott man kan. Om man inte lyckas i detta liv vet jag att man får komma tillbaka och göra det ännu bättre,vilket är en tröst.
Vi vet inte hur länge vi får stanna på denna planet som människa. (Tack och lov). Om något händer mig i morgon, då andra måste avgöra om jag ska överleva eller inte. Lova mig att jag inte behöver leva som en grönsak, paket eller vad man nu vill kalla det. Men vem kan bestämma det när jag ligger där och kanske kämpar för mitt liv?. Man måste då lita på att läkarna vet och man får hoppas att dom inte vill att man ska överleva till varje pris. Priset kan bli väldigt högt för mig att betala som patient, grönsak, paket.
Vad händer när man ligger i koma? Kan man ändå kommunicera?. Kan någon avläsa ens tankar eller har alla en naturlig kommunikation med allt levande, som vill och kan lyssna?.
Är koma ett stadium efter ett fysiskt trauma, med eller utan kommunikation där man återhämtar sig?. På något sätt känns det som ett fysiskt rum mellan liv och död.
Allt har en mening vad än det blir. Helt plötsligt måste det bli svårt för någon att avgöra. Man kan bara önskar att allt blir till det bästa.
Allt ligger i livets händer.
fredag 2 oktober 2009
Gemenskap eller främlingsskap det är frågan
Varför är många så rädda för att möta människor som inte kommer från samma land som de själva, inte pratar samma språk som de själva, inte har samma hudfärg som de själva. Dömer främlingar efter hörsägen och myter. Själv är jag svensk medborgare sedan 56 år, flyttade till USA för ca 2 år sedan. Har på senare tid upplevt detsamma här som många invandrare säkert gör i Sverige.
Jag kan föra ett samtal på engelska, tack gode Gud för lektionerna under 7 år i svensk skola även om det är lite ringrostigt. Ett plus att vi inte dubbar engelska, amerikanska filmer och dokumentärer i Sverige så att man någorlunda har baskunskaperna levande.
Under en semester på Sri Lanka 1986 mötte jag och min dåvarande sambo en svensk bonde från Småland. Han kunde inget annat språk än svenska. Han slängde sig rakt in i smeten och han gjorde sig förstådd. Antagligen för att folket ville förstå, de var nyfikna, för att det gynnade dem. Han var nyfiken på deras kultur och det gynnade honom. Det visade att vem som helst förstår kroppsspråket om man vill förstå.
Det var helt otroligt att se hans iver att lära känna dessa människor och deras kultur. Han hittade en singales som hade bott i Sverige i 6 månader som pratade nästan flytande svenska. Han tog ut oss på upptäcksfärd. Vi fick se te-plantager uppe i bergen. Vi besökte en pojkskola där de bland annat fick lära sig allt om te-odling som också hade ett zoo med vilda djur. Vi blev inbjudna till en inhemsk familj på tee-time.
Vi fick besöka en juvelerare. Opalen är en av deras största inkomstsbringande naturtillgångar. Förutom te plantager och deras underbara hantverk, allt från sömnad till trädslöjd. Vi besökte en inhemsk restaurang där vi fick se ett bröllop. Vi åt den inhemska menyn, bara det var en upplevelse i sig. Herre Gud hur kunde de äta denna starka mat. Efter ett par rätter satt jag och skippade efter luft, näsan och tårarna hade kapplöpning . Som tur var serverade de coccos som neutraliserade den starka maten. Jag kunde tyvärr inte avsluta måltiden, det gick bara inte. Jag vill känna smaken av själva basen som t ex äggplanta, men som sagt det var för starkt kryddat för att kunna känna den. Själva satt de och åt med fingrarna och liksom öste in allt det "goda" med Very Important stark sprit som sköljde ner allt. Vilket gjorde att man kände sig som en eldslukare till slut. Mycket lärorikt.
Vi träffade en svenska där som hade startat ett hem för handikappade i närheten av Colombo. Det var fantastiskt att se hur tacksamma dessa människor var att bli omhändertagna av en främling från ett annat land. Dessa personer hade blivit satta på gatan av föräldrar som inte kunde hantera ett handikappat barn. Man riktigt såg ett ljus i deras ögon, av tacksamhet och glädje att de var accepterade som alla andra.
På vårat hotell hade vi en trubadur som spelade nästan varenda kväll. Vi frågade honom om han ville följa med oss till detta hem en kväll, vi skulle naturligtvis betala honom för hans tjänster. Det slutade med att vi hade en fantastisk kväll med underbara visor på deras språk. Har nog aldrig upplevt en mer ärlig vänskap och ovillkorslös kärlek än från dessa människor tidigare.
T o m trubaduren såg och kände detta och ville inte ta betalt denna kväll. Sänder en tanke till honom. Så varför är det så svårt i vissa kulturer att visa varandra det där lilla extra som betyder så mycket för att man ska känna sig välkommen? En liten gest av kärlek är vad vi alla behöver. Det gör så att vi kommer närmare varandra istället för att vara fientliga och öka avståndet till varandra med allt vad det innebär.
I mitt yrke som fotvårdare i Sverige träffade man alla möjliga olika och lika människor. Intressant och spännande, från alla kulturer och religioner. Man lärde sig något varje dag. En sak lärde jag mig, att behandla alla människor lika med de förutsättningar de har. Något som alla borde ta till sig.
Jag kan föra ett samtal på engelska, tack gode Gud för lektionerna under 7 år i svensk skola även om det är lite ringrostigt. Ett plus att vi inte dubbar engelska, amerikanska filmer och dokumentärer i Sverige så att man någorlunda har baskunskaperna levande.
Under en semester på Sri Lanka 1986 mötte jag och min dåvarande sambo en svensk bonde från Småland. Han kunde inget annat språk än svenska. Han slängde sig rakt in i smeten och han gjorde sig förstådd. Antagligen för att folket ville förstå, de var nyfikna, för att det gynnade dem. Han var nyfiken på deras kultur och det gynnade honom. Det visade att vem som helst förstår kroppsspråket om man vill förstå.
Det var helt otroligt att se hans iver att lära känna dessa människor och deras kultur. Han hittade en singales som hade bott i Sverige i 6 månader som pratade nästan flytande svenska. Han tog ut oss på upptäcksfärd. Vi fick se te-plantager uppe i bergen. Vi besökte en pojkskola där de bland annat fick lära sig allt om te-odling som också hade ett zoo med vilda djur. Vi blev inbjudna till en inhemsk familj på tee-time.
Vi fick besöka en juvelerare. Opalen är en av deras största inkomstsbringande naturtillgångar. Förutom te plantager och deras underbara hantverk, allt från sömnad till trädslöjd. Vi besökte en inhemsk restaurang där vi fick se ett bröllop. Vi åt den inhemska menyn, bara det var en upplevelse i sig. Herre Gud hur kunde de äta denna starka mat. Efter ett par rätter satt jag och skippade efter luft, näsan och tårarna hade kapplöpning . Som tur var serverade de coccos som neutraliserade den starka maten. Jag kunde tyvärr inte avsluta måltiden, det gick bara inte. Jag vill känna smaken av själva basen som t ex äggplanta, men som sagt det var för starkt kryddat för att kunna känna den. Själva satt de och åt med fingrarna och liksom öste in allt det "goda" med Very Important stark sprit som sköljde ner allt. Vilket gjorde att man kände sig som en eldslukare till slut. Mycket lärorikt.
Vi träffade en svenska där som hade startat ett hem för handikappade i närheten av Colombo. Det var fantastiskt att se hur tacksamma dessa människor var att bli omhändertagna av en främling från ett annat land. Dessa personer hade blivit satta på gatan av föräldrar som inte kunde hantera ett handikappat barn. Man riktigt såg ett ljus i deras ögon, av tacksamhet och glädje att de var accepterade som alla andra.
På vårat hotell hade vi en trubadur som spelade nästan varenda kväll. Vi frågade honom om han ville följa med oss till detta hem en kväll, vi skulle naturligtvis betala honom för hans tjänster. Det slutade med att vi hade en fantastisk kväll med underbara visor på deras språk. Har nog aldrig upplevt en mer ärlig vänskap och ovillkorslös kärlek än från dessa människor tidigare.
T o m trubaduren såg och kände detta och ville inte ta betalt denna kväll. Sänder en tanke till honom. Så varför är det så svårt i vissa kulturer att visa varandra det där lilla extra som betyder så mycket för att man ska känna sig välkommen? En liten gest av kärlek är vad vi alla behöver. Det gör så att vi kommer närmare varandra istället för att vara fientliga och öka avståndet till varandra med allt vad det innebär.
I mitt yrke som fotvårdare i Sverige träffade man alla möjliga olika och lika människor. Intressant och spännande, från alla kulturer och religioner. Man lärde sig något varje dag. En sak lärde jag mig, att behandla alla människor lika med de förutsättningar de har. Något som alla borde ta till sig.
onsdag 16 september 2009
Så kallade vänner
Hur j....a inskränkt, oförskämd får man var mot ens vänner.
Vi har en granne som vi umgås med lite nu och då. Men mest varje dag promenerar vi tillsammans upp till postlådan vilket tar ca 30 minuter p g a att han går så sakta, det i sin tur beror på att han opererat höfter och knän.
I går kväll när Ed och jag satt på altanen, vi hade tänt en liten brasa. Vi pratar och diskuterar väldigt mycket med varandra, det är något som jag älskar med honom. Men igår fick jag världens chock när han berättade om promenaden med C. morgonen innan. Ed nämnde för C. att han skulle göra ett läkarbesök nästa dag p g a några myggbett som såg konstiga ut på hans ben. (Jag fick detsamma för ett antal kvällar sedan när vi satt ute). Komentaren blev "ja, man får se upp med kvinnor från Sverige, det kan vara en sexuellt överförd sjukdom. Jag bara satt där och gapade. Blev skitförbannad först, sen blev jag så himla ledsen. Hur kan man bara uttala sig så om sin bästa väns fru. Jag kände mig fruktansvärt förolämpad och sårad. Får se vad han har att säga efter det att han läst emailet jag skickade.
Det är det värsta med att bo i ett litet samhälle som detta, alla pratar om alla. Hur kan man lita på denna person igen. Vi har samma problem i Sverige, skvaller kommer nog alltid att finnas. Men det beror ju på vad man pratar om och hur man säger det. Framför allt i vilket sammanhang. Det har ingen betydelse vilken nationalitet eller tro en annan människa har, man kan inte döma någon genom rykten eller myter. Man måste skaffa sig en egen uppfattning om varje individ innan dess.
Det verkar som en liten klick av människor här, hellre pratar om andra än sig själva. Nu för tiden bjuder jag inte så mycket på mig själv som jag gjort tidigare. Kände mig verkligen välkommen från början av denna klick. Men nu har jag börjat inse mer och mer att det är en falsk fasad. Den andra klicken vill inte bli involverade så dom håller sig för sig själva. Men tack och lov har rädslan från andra människor aldrig hindrat mig från att hitta nya relationer. Man lär sig att sortera efter hand livet går vidare.
Såklart att detta gör att jag längtar hem igen desto mer. Jag är så glad att alla öppnade stora famnen för Ed och att han fick känna sig riktigt välkommen av min familj och vänner. Ed skrev ett brev till alla vi mötte efter det att vi kommit hem. Alla gulliga email och telefonsamtal vi fick efter det gör att vi längtar ännu mer efter att få flytta......helst i morgon. Men verkligheten är annorlunda, vi måste se tiden an. Vad mer kan man göra?
BAMSEKRAMAR till er alla.
Vi har en granne som vi umgås med lite nu och då. Men mest varje dag promenerar vi tillsammans upp till postlådan vilket tar ca 30 minuter p g a att han går så sakta, det i sin tur beror på att han opererat höfter och knän.
I går kväll när Ed och jag satt på altanen, vi hade tänt en liten brasa. Vi pratar och diskuterar väldigt mycket med varandra, det är något som jag älskar med honom. Men igår fick jag världens chock när han berättade om promenaden med C. morgonen innan. Ed nämnde för C. att han skulle göra ett läkarbesök nästa dag p g a några myggbett som såg konstiga ut på hans ben. (Jag fick detsamma för ett antal kvällar sedan när vi satt ute). Komentaren blev "ja, man får se upp med kvinnor från Sverige, det kan vara en sexuellt överförd sjukdom. Jag bara satt där och gapade. Blev skitförbannad först, sen blev jag så himla ledsen. Hur kan man bara uttala sig så om sin bästa väns fru. Jag kände mig fruktansvärt förolämpad och sårad. Får se vad han har att säga efter det att han läst emailet jag skickade.
Det är det värsta med att bo i ett litet samhälle som detta, alla pratar om alla. Hur kan man lita på denna person igen. Vi har samma problem i Sverige, skvaller kommer nog alltid att finnas. Men det beror ju på vad man pratar om och hur man säger det. Framför allt i vilket sammanhang. Det har ingen betydelse vilken nationalitet eller tro en annan människa har, man kan inte döma någon genom rykten eller myter. Man måste skaffa sig en egen uppfattning om varje individ innan dess.
Det verkar som en liten klick av människor här, hellre pratar om andra än sig själva. Nu för tiden bjuder jag inte så mycket på mig själv som jag gjort tidigare. Kände mig verkligen välkommen från början av denna klick. Men nu har jag börjat inse mer och mer att det är en falsk fasad. Den andra klicken vill inte bli involverade så dom håller sig för sig själva. Men tack och lov har rädslan från andra människor aldrig hindrat mig från att hitta nya relationer. Man lär sig att sortera efter hand livet går vidare.
Såklart att detta gör att jag längtar hem igen desto mer. Jag är så glad att alla öppnade stora famnen för Ed och att han fick känna sig riktigt välkommen av min familj och vänner. Ed skrev ett brev till alla vi mötte efter det att vi kommit hem. Alla gulliga email och telefonsamtal vi fick efter det gör att vi längtar ännu mer efter att få flytta......helst i morgon. Men verkligheten är annorlunda, vi måste se tiden an. Vad mer kan man göra?
BAMSEKRAMAR till er alla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
