Jag var in och kikade på en blogg i kväll och fick se så mycket vackra saker och ord.
http://www.rummetforvalbefinnande.blogspot.com/ du kan oxå vara med i en tävling om en vacker ring.
lördag 14 november 2009
onsdag 14 oktober 2009
Om att säga nej
Många av oss har sedan barndomen fått lära oss, att säga ja är rätt och att säga nej är fel. Vi lär oss att gå med på krav eller önskningar från andra människor för att undvika konflikter och kritik, vara andra till lags, förtjäna beröm, och att vi måste bevisa att vi bryr oss om viktiga personer i våra liv.
Vår rätt att säga nej är hör samman med förmågan att göra val. När vi märker att vi är begränsade i vårt val, tvingade att säga ja även om detta inte ligger i vårt intresse just då, är vi faktiskt bestulna på vår förmåga att välja. Våran strävan är att säga ja även när vi desperat vill säga nej, kan vara en utmaning, eftersom vi tror att andra kommer att ogilla oss för att vi säger nej. Men den belöning vi får när vi står inför denna utmaning är sann valfrihet.
När andra ber oss att utföra ett arbete eller göra dem en tjänst, tänk noga över deras önskemål eller begäran. Om du känner dig pressad att säga ja, fundera på om du samtycker av en önskan om godkännande eller för att avvärja ogillande. Påminn dig själv ofta att förmågan att säga nej är en viktig aspekt av välbefinnande, eftersom det är en indikation på att du förstår det sanna värdet av din energi, talang och tid. När du lärt dig genom din personliga styrka att säga nej, känner du dig kanske manad att utforska de många konsekvenser som kommer genom att reagera negativt på många eller på de flesta önskemål eller krav andra har på dig.
Ordet "nej" kan bli ditt valda svar under en tid. Vartefter tiden går kommer du emellertid att bli mer bekväm med att säga nej och du kommer i fortsättningen att fatta beslut utifrån vad du känner är rätt för dig. Det är i och för sig inget fel i att gå med på andras önskningar andra har på dig, förutsatt att dessa önskningar inte inkräktar på din hälsa och din lycka. Tänk på att det är först när du känner att du har rätt att säga nej som du kan säga ja med största säkerhet, ärlighet och entusiasm. Att säga ja har nästan alltid ett pris, det ska kännas bra att gå med på andras önskningar om de överensstämmer med dina egna värderingar, behov, normer och för att det tilltalar dig just då. Det kan vara ett högt pris om du känner dig skyldig att säga ja.
Vår rätt att säga nej är hör samman med förmågan att göra val. När vi märker att vi är begränsade i vårt val, tvingade att säga ja även om detta inte ligger i vårt intresse just då, är vi faktiskt bestulna på vår förmåga att välja. Våran strävan är att säga ja även när vi desperat vill säga nej, kan vara en utmaning, eftersom vi tror att andra kommer att ogilla oss för att vi säger nej. Men den belöning vi får när vi står inför denna utmaning är sann valfrihet.
När andra ber oss att utföra ett arbete eller göra dem en tjänst, tänk noga över deras önskemål eller begäran. Om du känner dig pressad att säga ja, fundera på om du samtycker av en önskan om godkännande eller för att avvärja ogillande. Påminn dig själv ofta att förmågan att säga nej är en viktig aspekt av välbefinnande, eftersom det är en indikation på att du förstår det sanna värdet av din energi, talang och tid. När du lärt dig genom din personliga styrka att säga nej, känner du dig kanske manad att utforska de många konsekvenser som kommer genom att reagera negativt på många eller på de flesta önskemål eller krav andra har på dig.
Ordet "nej" kan bli ditt valda svar under en tid. Vartefter tiden går kommer du emellertid att bli mer bekväm med att säga nej och du kommer i fortsättningen att fatta beslut utifrån vad du känner är rätt för dig. Det är i och för sig inget fel i att gå med på andras önskningar andra har på dig, förutsatt att dessa önskningar inte inkräktar på din hälsa och din lycka. Tänk på att det är först när du känner att du har rätt att säga nej som du kan säga ja med största säkerhet, ärlighet och entusiasm. Att säga ja har nästan alltid ett pris, det ska kännas bra att gå med på andras önskningar om de överensstämmer med dina egna värderingar, behov, normer och för att det tilltalar dig just då. Det kan vara ett högt pris om du känner dig skyldig att säga ja.
lördag 10 oktober 2009
Mycket djupa tankar om livet eller döden
Dessa tankar måste bero på min ålder och på att detta händer runt mig sedan en tid tillbaka. Är det bara jag som tänker dom? Ibland hänger livet på en tråd.
När ska man lära sig att livet är så skört och dyrbart?. När ska man lära sig att leva här och nu?.
När ska man lära sig att ta hand om sin kropp och själ på bästa vis?. När ska man lära sig att ta hand om sin familj, vänner på bästa vis?. Blir man någonsin fullärd och vis nog under sin levnadstid?.
Jag vet att man gör så gott man kan. Om man inte lyckas i detta liv vet jag att man får komma tillbaka och göra det ännu bättre,vilket är en tröst.
Vi vet inte hur länge vi får stanna på denna planet som människa. (Tack och lov). Om något händer mig i morgon, då andra måste avgöra om jag ska överleva eller inte. Lova mig att jag inte behöver leva som en grönsak, paket eller vad man nu vill kalla det. Men vem kan bestämma det när jag ligger där och kanske kämpar för mitt liv?. Man måste då lita på att läkarna vet och man får hoppas att dom inte vill att man ska överleva till varje pris. Priset kan bli väldigt högt för mig att betala som patient, grönsak, paket.
Vad händer när man ligger i koma? Kan man ändå kommunicera?. Kan någon avläsa ens tankar eller har alla en naturlig kommunikation med allt levande, som vill och kan lyssna?.
Är koma ett stadium efter ett fysiskt trauma, med eller utan kommunikation där man återhämtar sig?. På något sätt känns det som ett fysiskt rum mellan liv och död.
Allt har en mening vad än det blir. Helt plötsligt måste det bli svårt för någon att avgöra. Man kan bara önskar att allt blir till det bästa.
Allt ligger i livets händer.
När ska man lära sig att livet är så skört och dyrbart?. När ska man lära sig att leva här och nu?.
När ska man lära sig att ta hand om sin kropp och själ på bästa vis?. När ska man lära sig att ta hand om sin familj, vänner på bästa vis?. Blir man någonsin fullärd och vis nog under sin levnadstid?.
Jag vet att man gör så gott man kan. Om man inte lyckas i detta liv vet jag att man får komma tillbaka och göra det ännu bättre,vilket är en tröst.
Vi vet inte hur länge vi får stanna på denna planet som människa. (Tack och lov). Om något händer mig i morgon, då andra måste avgöra om jag ska överleva eller inte. Lova mig att jag inte behöver leva som en grönsak, paket eller vad man nu vill kalla det. Men vem kan bestämma det när jag ligger där och kanske kämpar för mitt liv?. Man måste då lita på att läkarna vet och man får hoppas att dom inte vill att man ska överleva till varje pris. Priset kan bli väldigt högt för mig att betala som patient, grönsak, paket.
Vad händer när man ligger i koma? Kan man ändå kommunicera?. Kan någon avläsa ens tankar eller har alla en naturlig kommunikation med allt levande, som vill och kan lyssna?.
Är koma ett stadium efter ett fysiskt trauma, med eller utan kommunikation där man återhämtar sig?. På något sätt känns det som ett fysiskt rum mellan liv och död.
Allt har en mening vad än det blir. Helt plötsligt måste det bli svårt för någon att avgöra. Man kan bara önskar att allt blir till det bästa.
Allt ligger i livets händer.
fredag 2 oktober 2009
Gemenskap eller främlingsskap det är frågan
Varför är många så rädda för att möta människor som inte kommer från samma land som de själva, inte pratar samma språk som de själva, inte har samma hudfärg som de själva. Dömer främlingar efter hörsägen och myter. Själv är jag svensk medborgare sedan 56 år, flyttade till USA för ca 2 år sedan. Har på senare tid upplevt detsamma här som många invandrare säkert gör i Sverige.
Jag kan föra ett samtal på engelska, tack gode Gud för lektionerna under 7 år i svensk skola även om det är lite ringrostigt. Ett plus att vi inte dubbar engelska, amerikanska filmer och dokumentärer i Sverige så att man någorlunda har baskunskaperna levande.
Under en semester på Sri Lanka 1986 mötte jag och min dåvarande sambo en svensk bonde från Småland. Han kunde inget annat språk än svenska. Han slängde sig rakt in i smeten och han gjorde sig förstådd. Antagligen för att folket ville förstå, de var nyfikna, för att det gynnade dem. Han var nyfiken på deras kultur och det gynnade honom. Det visade att vem som helst förstår kroppsspråket om man vill förstå.
Det var helt otroligt att se hans iver att lära känna dessa människor och deras kultur. Han hittade en singales som hade bott i Sverige i 6 månader som pratade nästan flytande svenska. Han tog ut oss på upptäcksfärd. Vi fick se te-plantager uppe i bergen. Vi besökte en pojkskola där de bland annat fick lära sig allt om te-odling som också hade ett zoo med vilda djur. Vi blev inbjudna till en inhemsk familj på tee-time.
Vi fick besöka en juvelerare. Opalen är en av deras största inkomstsbringande naturtillgångar. Förutom te plantager och deras underbara hantverk, allt från sömnad till trädslöjd. Vi besökte en inhemsk restaurang där vi fick se ett bröllop. Vi åt den inhemska menyn, bara det var en upplevelse i sig. Herre Gud hur kunde de äta denna starka mat. Efter ett par rätter satt jag och skippade efter luft, näsan och tårarna hade kapplöpning . Som tur var serverade de coccos som neutraliserade den starka maten. Jag kunde tyvärr inte avsluta måltiden, det gick bara inte. Jag vill känna smaken av själva basen som t ex äggplanta, men som sagt det var för starkt kryddat för att kunna känna den. Själva satt de och åt med fingrarna och liksom öste in allt det "goda" med Very Important stark sprit som sköljde ner allt. Vilket gjorde att man kände sig som en eldslukare till slut. Mycket lärorikt.
Vi träffade en svenska där som hade startat ett hem för handikappade i närheten av Colombo. Det var fantastiskt att se hur tacksamma dessa människor var att bli omhändertagna av en främling från ett annat land. Dessa personer hade blivit satta på gatan av föräldrar som inte kunde hantera ett handikappat barn. Man riktigt såg ett ljus i deras ögon, av tacksamhet och glädje att de var accepterade som alla andra.
På vårat hotell hade vi en trubadur som spelade nästan varenda kväll. Vi frågade honom om han ville följa med oss till detta hem en kväll, vi skulle naturligtvis betala honom för hans tjänster. Det slutade med att vi hade en fantastisk kväll med underbara visor på deras språk. Har nog aldrig upplevt en mer ärlig vänskap och ovillkorslös kärlek än från dessa människor tidigare.
T o m trubaduren såg och kände detta och ville inte ta betalt denna kväll. Sänder en tanke till honom. Så varför är det så svårt i vissa kulturer att visa varandra det där lilla extra som betyder så mycket för att man ska känna sig välkommen? En liten gest av kärlek är vad vi alla behöver. Det gör så att vi kommer närmare varandra istället för att vara fientliga och öka avståndet till varandra med allt vad det innebär.
I mitt yrke som fotvårdare i Sverige träffade man alla möjliga olika och lika människor. Intressant och spännande, från alla kulturer och religioner. Man lärde sig något varje dag. En sak lärde jag mig, att behandla alla människor lika med de förutsättningar de har. Något som alla borde ta till sig.
Jag kan föra ett samtal på engelska, tack gode Gud för lektionerna under 7 år i svensk skola även om det är lite ringrostigt. Ett plus att vi inte dubbar engelska, amerikanska filmer och dokumentärer i Sverige så att man någorlunda har baskunskaperna levande.
Under en semester på Sri Lanka 1986 mötte jag och min dåvarande sambo en svensk bonde från Småland. Han kunde inget annat språk än svenska. Han slängde sig rakt in i smeten och han gjorde sig förstådd. Antagligen för att folket ville förstå, de var nyfikna, för att det gynnade dem. Han var nyfiken på deras kultur och det gynnade honom. Det visade att vem som helst förstår kroppsspråket om man vill förstå.
Det var helt otroligt att se hans iver att lära känna dessa människor och deras kultur. Han hittade en singales som hade bott i Sverige i 6 månader som pratade nästan flytande svenska. Han tog ut oss på upptäcksfärd. Vi fick se te-plantager uppe i bergen. Vi besökte en pojkskola där de bland annat fick lära sig allt om te-odling som också hade ett zoo med vilda djur. Vi blev inbjudna till en inhemsk familj på tee-time.
Vi fick besöka en juvelerare. Opalen är en av deras största inkomstsbringande naturtillgångar. Förutom te plantager och deras underbara hantverk, allt från sömnad till trädslöjd. Vi besökte en inhemsk restaurang där vi fick se ett bröllop. Vi åt den inhemska menyn, bara det var en upplevelse i sig. Herre Gud hur kunde de äta denna starka mat. Efter ett par rätter satt jag och skippade efter luft, näsan och tårarna hade kapplöpning . Som tur var serverade de coccos som neutraliserade den starka maten. Jag kunde tyvärr inte avsluta måltiden, det gick bara inte. Jag vill känna smaken av själva basen som t ex äggplanta, men som sagt det var för starkt kryddat för att kunna känna den. Själva satt de och åt med fingrarna och liksom öste in allt det "goda" med Very Important stark sprit som sköljde ner allt. Vilket gjorde att man kände sig som en eldslukare till slut. Mycket lärorikt.
Vi träffade en svenska där som hade startat ett hem för handikappade i närheten av Colombo. Det var fantastiskt att se hur tacksamma dessa människor var att bli omhändertagna av en främling från ett annat land. Dessa personer hade blivit satta på gatan av föräldrar som inte kunde hantera ett handikappat barn. Man riktigt såg ett ljus i deras ögon, av tacksamhet och glädje att de var accepterade som alla andra.
På vårat hotell hade vi en trubadur som spelade nästan varenda kväll. Vi frågade honom om han ville följa med oss till detta hem en kväll, vi skulle naturligtvis betala honom för hans tjänster. Det slutade med att vi hade en fantastisk kväll med underbara visor på deras språk. Har nog aldrig upplevt en mer ärlig vänskap och ovillkorslös kärlek än från dessa människor tidigare.
T o m trubaduren såg och kände detta och ville inte ta betalt denna kväll. Sänder en tanke till honom. Så varför är det så svårt i vissa kulturer att visa varandra det där lilla extra som betyder så mycket för att man ska känna sig välkommen? En liten gest av kärlek är vad vi alla behöver. Det gör så att vi kommer närmare varandra istället för att vara fientliga och öka avståndet till varandra med allt vad det innebär.
I mitt yrke som fotvårdare i Sverige träffade man alla möjliga olika och lika människor. Intressant och spännande, från alla kulturer och religioner. Man lärde sig något varje dag. En sak lärde jag mig, att behandla alla människor lika med de förutsättningar de har. Något som alla borde ta till sig.
onsdag 16 september 2009
Så kallade vänner
Hur j....a inskränkt, oförskämd får man var mot ens vänner.
Vi har en granne som vi umgås med lite nu och då. Men mest varje dag promenerar vi tillsammans upp till postlådan vilket tar ca 30 minuter p g a att han går så sakta, det i sin tur beror på att han opererat höfter och knän.
I går kväll när Ed och jag satt på altanen, vi hade tänt en liten brasa. Vi pratar och diskuterar väldigt mycket med varandra, det är något som jag älskar med honom. Men igår fick jag världens chock när han berättade om promenaden med C. morgonen innan. Ed nämnde för C. att han skulle göra ett läkarbesök nästa dag p g a några myggbett som såg konstiga ut på hans ben. (Jag fick detsamma för ett antal kvällar sedan när vi satt ute). Komentaren blev "ja, man får se upp med kvinnor från Sverige, det kan vara en sexuellt överförd sjukdom. Jag bara satt där och gapade. Blev skitförbannad först, sen blev jag så himla ledsen. Hur kan man bara uttala sig så om sin bästa väns fru. Jag kände mig fruktansvärt förolämpad och sårad. Får se vad han har att säga efter det att han läst emailet jag skickade.
Det är det värsta med att bo i ett litet samhälle som detta, alla pratar om alla. Hur kan man lita på denna person igen. Vi har samma problem i Sverige, skvaller kommer nog alltid att finnas. Men det beror ju på vad man pratar om och hur man säger det. Framför allt i vilket sammanhang. Det har ingen betydelse vilken nationalitet eller tro en annan människa har, man kan inte döma någon genom rykten eller myter. Man måste skaffa sig en egen uppfattning om varje individ innan dess.
Det verkar som en liten klick av människor här, hellre pratar om andra än sig själva. Nu för tiden bjuder jag inte så mycket på mig själv som jag gjort tidigare. Kände mig verkligen välkommen från början av denna klick. Men nu har jag börjat inse mer och mer att det är en falsk fasad. Den andra klicken vill inte bli involverade så dom håller sig för sig själva. Men tack och lov har rädslan från andra människor aldrig hindrat mig från att hitta nya relationer. Man lär sig att sortera efter hand livet går vidare.
Såklart att detta gör att jag längtar hem igen desto mer. Jag är så glad att alla öppnade stora famnen för Ed och att han fick känna sig riktigt välkommen av min familj och vänner. Ed skrev ett brev till alla vi mötte efter det att vi kommit hem. Alla gulliga email och telefonsamtal vi fick efter det gör att vi längtar ännu mer efter att få flytta......helst i morgon. Men verkligheten är annorlunda, vi måste se tiden an. Vad mer kan man göra?
BAMSEKRAMAR till er alla.
Vi har en granne som vi umgås med lite nu och då. Men mest varje dag promenerar vi tillsammans upp till postlådan vilket tar ca 30 minuter p g a att han går så sakta, det i sin tur beror på att han opererat höfter och knän.
I går kväll när Ed och jag satt på altanen, vi hade tänt en liten brasa. Vi pratar och diskuterar väldigt mycket med varandra, det är något som jag älskar med honom. Men igår fick jag världens chock när han berättade om promenaden med C. morgonen innan. Ed nämnde för C. att han skulle göra ett läkarbesök nästa dag p g a några myggbett som såg konstiga ut på hans ben. (Jag fick detsamma för ett antal kvällar sedan när vi satt ute). Komentaren blev "ja, man får se upp med kvinnor från Sverige, det kan vara en sexuellt överförd sjukdom. Jag bara satt där och gapade. Blev skitförbannad först, sen blev jag så himla ledsen. Hur kan man bara uttala sig så om sin bästa väns fru. Jag kände mig fruktansvärt förolämpad och sårad. Får se vad han har att säga efter det att han läst emailet jag skickade.
Det är det värsta med att bo i ett litet samhälle som detta, alla pratar om alla. Hur kan man lita på denna person igen. Vi har samma problem i Sverige, skvaller kommer nog alltid att finnas. Men det beror ju på vad man pratar om och hur man säger det. Framför allt i vilket sammanhang. Det har ingen betydelse vilken nationalitet eller tro en annan människa har, man kan inte döma någon genom rykten eller myter. Man måste skaffa sig en egen uppfattning om varje individ innan dess.
Det verkar som en liten klick av människor här, hellre pratar om andra än sig själva. Nu för tiden bjuder jag inte så mycket på mig själv som jag gjort tidigare. Kände mig verkligen välkommen från början av denna klick. Men nu har jag börjat inse mer och mer att det är en falsk fasad. Den andra klicken vill inte bli involverade så dom håller sig för sig själva. Men tack och lov har rädslan från andra människor aldrig hindrat mig från att hitta nya relationer. Man lär sig att sortera efter hand livet går vidare.
Såklart att detta gör att jag längtar hem igen desto mer. Jag är så glad att alla öppnade stora famnen för Ed och att han fick känna sig riktigt välkommen av min familj och vänner. Ed skrev ett brev till alla vi mötte efter det att vi kommit hem. Alla gulliga email och telefonsamtal vi fick efter det gör att vi längtar ännu mer efter att få flytta......helst i morgon. Men verkligheten är annorlunda, vi måste se tiden an. Vad mer kan man göra?
BAMSEKRAMAR till er alla.
onsdag 2 september 2009
Borta bra men hemma bäst
Vi har haft en underbar semester. Vi startade med ett "komma hem" party för familjen. Det var så roligt att träffa alla igen. Vänner och familj har bjudit in oss på middag. Vänner har visat oss runt i Stockholm. Det var en fantastisk helg på brorsans sommarställe i Heby i en lugn och stilla atmosfär, man hörde endast myggen. Vi hann med att plocka kantareller....mums . Hittade själv en på 12 cm i diameter. Tyvärr kunde jag inte träffa syrran som bor i Luleå. Det får bli en annan gång. Man kan inte få allt. Vi blev mottagna med stora famnen, det var en härlig känsla. Speciellt tack till Anna som hyste in oss och som hjälpte mig på partyt. Kunde inte klarat det på egen hand.
Just nu har jag två "hemma" och det var på sätt och vis skönt att komma hem till Iowa igen. Men så här 3 dgr efter det att vi kommit hem längtar jag/vi tillbaka.
Vi båda måste åka tillbaks mot våran vilja. Vi kunde inte söka uppehållstillstånd för Ed när vi var i Sverige och vi kunde inte resa till Sverige under ansökningstiden. Så därför har ansökan fått vänta tills vi kom tillbaka till Iowa.
Ed hade bestämt sig redan innan resan för att flytta till Sverige och nu efter det att han sett Sverige, som han bara älskar, finns ingen återvändo. Vi kommer tillbaks för gott. Det gör mig mycket glad och tacksam. Vi måste dock vänta ca 6-8 månader innan ansökan är behandlad.
Det gör inte så mycket för vi måste börja packa ner de personliga tillhörigheter som vi vill ha med oss och titta efter ett bolag som vill skeppa dem över för ett rimligt pris. Vi måste sälja huset och möbler som vi inte kan ta med oss. Allt måste ha sin gilla gång. Man kan inte skynda på vilket gör att vi måste ha tålamod. Det är som det är och vi måste följa flödet.
Resan tillbaks var en prövning. När vi kom till Arlanda fungerade inte incheckningen på grund av deras datorer. Vi stod i kö i 1 tim och 15 min. Efter det skulle vi betala för Nellie´s resa och sedan checka in henne på en annan plats. De ville ha ett blått klistermärke som de missade vid betalningen, vilket innebar att jag måste springa tillbaks till den första incheckningen. Notera att planet går om 45 min, Nellie skulle vara incheckad för en kvart sedan. Mina förberedda mackor med en kopp kaffe var blott en önskan. Hursomhelst vi var på gång till gaten på "last call". Stressigt eller vad????
När vi kom till Chicago (efter det vi gått igenom tullen och hämtat bagaget och Nellie) och checkat in allt bagage igen, tog vi en kissrunda med Nellie. Under den rundan fick vi ett meddelande från våra änglar att kolla biljetten igen. Vilket visade att vi inte kunde resa 15.18 som vi först trodde. Nu var tiden 17.08, ok jag kunde blunda för det men United som är flygbolaget från Chicago var försenat. Innan vi fattade det blev vi skickade hit och dit till olika terminaler och gater. Ett tag trodde vi att Nellie och bagaget redan gått. Vi kom iväg först 20.20 med bagage och Nellie. Usch, jag vill aldrig uppleva detta igen. Tack och lov har vi bara en resa tillbaks och vi åker inte med United igen, det är ett som är säkert. Det tog 23 tim sammanlagt från resans start.....puuuhhhh. Men om man ser det positivt ....det kunde ha varit värre.
I våra blomsterbäddar och trädgårdslandet var det nästan inget annat än ogräs och den person som skulle tagit hand om gräsklippningen hade gjort ett halvdant jobb. Så vi tog itu med det första dagen. Våran underbara granne trimmade runt tomten där gräsklipparen inte kom åt. Andra dagen gick jag igenom insidan av huset. Storstädning med andra ord. I dag sov jag till 12.30 (12 timmar). Gissar att jag var ganska trött...lol.
Hursomhelst alla mår bra (det är det viktigaste) förutom att vi längtar tillbaks och som sagt vi måste ha tålamod med det. Det kommer att hända förr eller senare.
Tack och Kram till er alla som läser bloggen.
Just nu har jag två "hemma" och det var på sätt och vis skönt att komma hem till Iowa igen. Men så här 3 dgr efter det att vi kommit hem längtar jag/vi tillbaka.
Vi båda måste åka tillbaks mot våran vilja. Vi kunde inte söka uppehållstillstånd för Ed när vi var i Sverige och vi kunde inte resa till Sverige under ansökningstiden. Så därför har ansökan fått vänta tills vi kom tillbaka till Iowa.
Ed hade bestämt sig redan innan resan för att flytta till Sverige och nu efter det att han sett Sverige, som han bara älskar, finns ingen återvändo. Vi kommer tillbaks för gott. Det gör mig mycket glad och tacksam. Vi måste dock vänta ca 6-8 månader innan ansökan är behandlad.
Det gör inte så mycket för vi måste börja packa ner de personliga tillhörigheter som vi vill ha med oss och titta efter ett bolag som vill skeppa dem över för ett rimligt pris. Vi måste sälja huset och möbler som vi inte kan ta med oss. Allt måste ha sin gilla gång. Man kan inte skynda på vilket gör att vi måste ha tålamod. Det är som det är och vi måste följa flödet.
Resan tillbaks var en prövning. När vi kom till Arlanda fungerade inte incheckningen på grund av deras datorer. Vi stod i kö i 1 tim och 15 min. Efter det skulle vi betala för Nellie´s resa och sedan checka in henne på en annan plats. De ville ha ett blått klistermärke som de missade vid betalningen, vilket innebar att jag måste springa tillbaks till den första incheckningen. Notera att planet går om 45 min, Nellie skulle vara incheckad för en kvart sedan. Mina förberedda mackor med en kopp kaffe var blott en önskan. Hursomhelst vi var på gång till gaten på "last call". Stressigt eller vad????
När vi kom till Chicago (efter det vi gått igenom tullen och hämtat bagaget och Nellie) och checkat in allt bagage igen, tog vi en kissrunda med Nellie. Under den rundan fick vi ett meddelande från våra änglar att kolla biljetten igen. Vilket visade att vi inte kunde resa 15.18 som vi först trodde. Nu var tiden 17.08, ok jag kunde blunda för det men United som är flygbolaget från Chicago var försenat. Innan vi fattade det blev vi skickade hit och dit till olika terminaler och gater. Ett tag trodde vi att Nellie och bagaget redan gått. Vi kom iväg först 20.20 med bagage och Nellie. Usch, jag vill aldrig uppleva detta igen. Tack och lov har vi bara en resa tillbaks och vi åker inte med United igen, det är ett som är säkert. Det tog 23 tim sammanlagt från resans start.....puuuhhhh. Men om man ser det positivt ....det kunde ha varit värre.
I våra blomsterbäddar och trädgårdslandet var det nästan inget annat än ogräs och den person som skulle tagit hand om gräsklippningen hade gjort ett halvdant jobb. Så vi tog itu med det första dagen. Våran underbara granne trimmade runt tomten där gräsklipparen inte kom åt. Andra dagen gick jag igenom insidan av huset. Storstädning med andra ord. I dag sov jag till 12.30 (12 timmar). Gissar att jag var ganska trött...lol.
Hursomhelst alla mår bra (det är det viktigaste) förutom att vi längtar tillbaks och som sagt vi måste ha tålamod med det. Det kommer att hända förr eller senare.
Tack och Kram till er alla som läser bloggen.
lördag 18 juli 2009
Dags att skriva några rader igen
Satt just ute på altanen med ett glas vin, ost och oliver som en aptitretare. Ed fixar middagen idag. Nu ropar han att middagen är serverad. .....paus.....Det var mumsigt ugnsbakade kottletter med brysselkål indränkta med hollandaissås och makaroner stuvade i velveeta ost, med mexikansk touch. Inte dumt alls.
Kände plötsligen att jag kanske borde skriva något. Så jag slängde mig framför datorn, för det är bäst att passa på.
Vi har haft ett underbart svenskt sommarväder, svala vindar och 23C dagtid, 15C nattetid.
Så i ett par dagar har jag stått med näsan i trädgårdslandet och rensat ogräs. Man orkar inte när temperaturen ligger runt 30 upp till 40 grader. Det är mera ogräs än plantor tyvärr. Har skördat broccoli för tredje gången. Ärtor och bönor och ett kilo tomater (körsbärs och grape) och grön paprika. Idag tog jag upp den första potatisen. Av ett öga blev det 3 medelstora potatisar, så vi får nog vänta med dem ett tag till.
Örterna går ännu bättre. Basilika, dill, oregano, timjan, gräslök, rosmarin, persilja och mynta. Har inte riktigt förstått förrän nu att man måste toppa dem rätt hårt för att få skörda hela sommaren. Vi har köpt en Food Dehydrator som torkar grönsaker, frukt, bär, örter, rotsaker, kött och fisk. Man vill ju ta vara på det som man inte hinner äta medans det är färskt.
Den torkar örter/kryddor mycket snabbt. Ska så småning prova att torka tunna skivor av kyckling som godis till vofsingarna. Den är ju svindyr i affärerna.
Vi står i startgroparna för att resa till Sverige. Vi väntar en del besked först, så jag hoppas att de kommer i början av nästa vecka. Det ska bli så härligt att krama om alla igen, efter 1 år och 8 månader. Vi stannar ca 4 veckor och jag hoppas att jag kan visa Ed så mycket som möjligt. Det är så mycket man vill göra och jag hoppas tiden räcker till.
Jag är tacksam för att vi inte har haft några stora oväder här. Det har t o m åskat mindre än förra året.
Oväder på gångÖster om oss har det varit några tornado touchdown, my God, det är fruktansvärt när det händer. Delar av hus, bilar, träd flyger långa vägar. Jag hoppas att jag slipper uppleva det
Måste infoga en rolig bild. Jag skrattar varje gång vi passerar den här skylten. Är det falsk deklaration ....eller?
Skylten säger " Enjoy Executive Living"
Undrar just vem som vill bo där?
Skylten säger " Enjoy Executive Living"Undrar just vem som vill bo där?
Jag, Ed och gänget utanför majsfältet.
Kram till alla som läser.
lördag 6 juni 2009
Lusten att skriva något har varit liten
Har haft en depparperiod och gömt mig för omvärlden
sedan i mars.
Den 4:e maj kändes det som jag hade en flunsa på väg.
Mycket riktigt. Började hosta som sjutton. 5 maj kom
Anna på besök i drygt 2 veckor och det kändes verkligen
inte roligt att jag var krasslig under dessa veckor. Var hos
läkaren och fick pencillin....så här efteråt fattar jag inte
varför. Det dämpade väl eländet dessa 10 dagar men....
sedan började det om igen. Vi ringde doktorn och hon sa
att det är något som går runt och det tar ca 4-6 veckor
innan det är överståndet. Jag satt upp och sov i 3 veckor,
horisontell sömn var inte att tänka på. På tisd har det gått
5 veckor och jag börjar få krafter och lusten att göra något,
tillbaka.
Slutgnällt om det. Känner mig tacksam att det bara var en
vanlig flunsa, när jag fick veta att en mycket god vän till
mig har fått tillbaka cancern som hon hade för ganska
många år sedan. Min vän har en otrolig positiv syn på
livet och lever det fullt ut. Jag hoppas verkligen att hon
är stark nog att slåss denna gång också. Jag kan inte tänka
mig mitt liv utan henne. Jag ber till skyddsänglarna för henne.
Vi har börjat planerat flytten till Sverige men först ska vi
besöka Sverige i augusti. Vi räknar med att kunna flytta
nästa år på höstkanten. Det är mycket som ska ordnas med
innan dess. Vi ska försöka hitta ett boende utanför Stor-
Stockholm, vi vill hellre bo i en småstad. Iowa i all ära men
om man bor i mitten av Sverige är det faktiskt nära till allt
och alla. Här är avstånden betydligt längre.
Jag längtar efter att få träffa mina föräldrar, barn, barnbarn
och vänner. Det är snart ett och ett halvt år sedan vi sågs.
Vi kommer att ta med oss Nellie och Ricky. Jag har ingen här
som jag riktigt litar på eller som har hälsan att promenera
Nellie 4 ggr om dagen. Jag vet att det är många som vill träffa
Nellie och Ricky ska bli svensk medborgare och bo hos Anna.
Det var så mycket stress runt när Nellie löpte, så jag frågade
Anna om hon ville adoptera honom och till min stora glädje sa
hon ja. Han kan inte få ett bättre hem. Jag visste att hon ville
bli med hund och jag kan inte tänka mig att lämna honom till
någon annan.
Jag har haft ett uppehåll med släktforskningen ett tag. Ibland
kör man fast och då är det lika bra att ta ett break. Till min
förvåning hörde en av mina kusiner av sig för ett par dagar
sedan. Han bor i Växjö och har kontakt med några släktingar
där. Det ska bli intressant att se hur det fortlöper. Tog mod
till mig och ringde en faster till mig som jag aldrig träffat, mig
veterligen och vi hade en trevlig pratstund. Hon var också
intresserad av släktforskning, så det kan bli en trevlig relation.
Kontakten men mina släktingar på pappas sida har väl i stort
sett varit obefintlig. Har två kusiner och en farbror som jag måste
ta kontakt med också. Hittade dem på www.hitta.nu , ska bli
spännande att se vad det ger.
Nog för nu. Ska infoga lite bilder senare. Men just nu är kl 0100
så det är dags att slänga sig i bingen.
Kram till alla som läser.
sedan i mars.
Den 4:e maj kändes det som jag hade en flunsa på väg.
Mycket riktigt. Började hosta som sjutton. 5 maj kom
Anna på besök i drygt 2 veckor och det kändes verkligen
inte roligt att jag var krasslig under dessa veckor. Var hos
läkaren och fick pencillin....så här efteråt fattar jag inte
varför. Det dämpade väl eländet dessa 10 dagar men....
sedan började det om igen. Vi ringde doktorn och hon sa
att det är något som går runt och det tar ca 4-6 veckor
innan det är överståndet. Jag satt upp och sov i 3 veckor,
horisontell sömn var inte att tänka på. På tisd har det gått
5 veckor och jag börjar få krafter och lusten att göra något,
tillbaka.
Slutgnällt om det. Känner mig tacksam att det bara var en
vanlig flunsa, när jag fick veta att en mycket god vän till
mig har fått tillbaka cancern som hon hade för ganska
många år sedan. Min vän har en otrolig positiv syn på
livet och lever det fullt ut. Jag hoppas verkligen att hon
är stark nog att slåss denna gång också. Jag kan inte tänka
mig mitt liv utan henne. Jag ber till skyddsänglarna för henne.
Vi har börjat planerat flytten till Sverige men först ska vi
besöka Sverige i augusti. Vi räknar med att kunna flytta
nästa år på höstkanten. Det är mycket som ska ordnas med
innan dess. Vi ska försöka hitta ett boende utanför Stor-
Stockholm, vi vill hellre bo i en småstad. Iowa i all ära men
om man bor i mitten av Sverige är det faktiskt nära till allt
och alla. Här är avstånden betydligt längre.
Jag längtar efter att få träffa mina föräldrar, barn, barnbarn
och vänner. Det är snart ett och ett halvt år sedan vi sågs.
Vi kommer att ta med oss Nellie och Ricky. Jag har ingen här
som jag riktigt litar på eller som har hälsan att promenera
Nellie 4 ggr om dagen. Jag vet att det är många som vill träffa
Nellie och Ricky ska bli svensk medborgare och bo hos Anna.
Det var så mycket stress runt när Nellie löpte, så jag frågade
Anna om hon ville adoptera honom och till min stora glädje sa
hon ja. Han kan inte få ett bättre hem. Jag visste att hon ville
bli med hund och jag kan inte tänka mig att lämna honom till
någon annan.
Jag har haft ett uppehåll med släktforskningen ett tag. Ibland
kör man fast och då är det lika bra att ta ett break. Till min
förvåning hörde en av mina kusiner av sig för ett par dagar
sedan. Han bor i Växjö och har kontakt med några släktingar
där. Det ska bli intressant att se hur det fortlöper. Tog mod
till mig och ringde en faster till mig som jag aldrig träffat, mig
veterligen och vi hade en trevlig pratstund. Hon var också
intresserad av släktforskning, så det kan bli en trevlig relation.
Kontakten men mina släktingar på pappas sida har väl i stort
sett varit obefintlig. Har två kusiner och en farbror som jag måste
ta kontakt med också. Hittade dem på www.hitta.nu , ska bli
spännande att se vad det ger.
Nog för nu. Ska infoga lite bilder senare. Men just nu är kl 0100
så det är dags att slänga sig i bingen.
Kram till alla som läser.
måndag 2 mars 2009
:)) :)) :))
Jag blev verkligen förvånad när jag fick svaret idag från Jordbruksverket. De går med på att vi kan fortsätta proceduren, genom att veterinären som gav vaccinet också sätter in ett microchips. Han måste också skriva ett intyg att det var han som gav vaccinet och som senare ID märker honom. Sedan får vi sätta in ytterligare ett microchip som funkar i Sverige. Det betyder att vi kan komma en månad tidigare till Sverige. Skönt att vi också slipper pumpa i honom mer vaccin. För även om det inte är skadligt enligt veterinären känns det inte bra. Ett problem mindre.....puhhhh.
Mamma frågade mig i dag när jag pratade med henne över telefon om jag kan resa med mitt pass,
eftersom jag bytt namn. Så nu måste jag undersöka det. Men det ska väl ordna sig på ett eller annat sätt.
Mamma frågade mig i dag när jag pratade med henne över telefon om jag kan resa med mitt pass,
eftersom jag bytt namn. Så nu måste jag undersöka det. Men det ska väl ordna sig på ett eller annat sätt.
torsdag 26 februari 2009
Struggle
Kära vänner
Vi kommer att besöka Sverige i sommar. Så eftersom jag vet att bestämmelserna är hårda att föra in sällskapsdjur i till Sverige, har vi vaccinerat Rickey enligt ordinationer mot rabies. Tyvärr missade jag att lusläsa Jordbruksverkets, införsel av hund och katt, där man säger att man måste ID märka hunden före vaccinationerna. Har nu emailat till Tullen i Sverige för höra om dom godkänner att vi får ett verifierat intyg att våran veterinär har givit Rickey injektionerna. För det är så att så att den första sprutan ska efterföljas med en booster efter ca en månad och efter 120 dagar gör man ett blodtest för att se om hunden har bildat immunitet. Sedan tar det ca 2 veckor innan man får svaret. Hela proceduren tar alltså 5 1/2 månad.
Så nu kommer vi in på ID märkning. Våran lokala veterinär har en lågfrekvent scanner för de microchips han använder. Han var så juste att ta reda på, att vi måste gå till Universitets-veterinärs-sjukhuset i Des Moines för att få ett som gäller i Sverige eller med ISO-standard som det heter. Hursomhelst nu måste vi låta sätta in två microchips, ett som är giltigt i Sverige och ett som är giltigt i USA. Varför i herrans namn har man inte samma i alla länder.
Men det ska bli väldigt spännande att höra vad Tullverket säger. Om Rickey måste börja om med vaccinationerna eller om dom godkänner att han är ID märkt före blodtestet. För man kan ju inte manupilera med blodtestet om han är ID märkt före detta tas.
Om blodtestet är inom gränsen för vad som är tillåtet, har det väl egentligen ingen betydelse var eller när han tog sina sprutor. Om han är immun borde det ju vara det som räknas.
Nellie är färdig att åka, hon fick sitt rabiestest godkänt när vi lämnade Sverige. Ett bekymmer mindre, tack o lov. Ibland undrar man om byråkratin existerar för dess egen skull.
Vi haft det ledsamt en tid. Eds mamma Vivian avled den 6 februari, hon blev 87 den 3 februari.
Hon led av Alzheimers de sista 4-5 åren. Hon blev plötsligt sämre i januari, gallan och levern kunde inte samarbeta. Läkarna fixade det men upptäckte vid undersökningarna att hon hade en liten tumör på bukspottskörteln. Efter sjukhusvistelsen, gav hon själv upp, jag tror hon visste.
Jag är glad att jag träffat henne en gång, när de hade ett Christmas party den 13 december. Hon hade en bra dag. Hon kände igen Ed och när han presenterade mig, tittade hon på mig med ett särskilt uttryck i hennes ansikte. Senare när vi var på hennes rum, tog hon min hand och sa "om han är dum med dig, ge honom en tjotablängare" jag övertygade henne att det kommer inte att hända. Hon hade humor den kvinnan. Jag tror Ed har mycket av hennes gener i det hänseendet.
Annars rullar allt på som vanligt här, vi väntar på våren nu. Så att vi kan starta med all odling.
Häromdagen köpte vi odlingsbrickor så att vi kan börja förkultivera.
Vi hade vårat första åskväder idag....usch.
Gässen kommer in stora gäng varje dag, tippar att dom är minst 500 varje gång. Det är ganska lustigt att dom kommer ungefär samma tid varje dag, runt 17-tiden.
Vi kommer att besöka Sverige i sommar. Så eftersom jag vet att bestämmelserna är hårda att föra in sällskapsdjur i till Sverige, har vi vaccinerat Rickey enligt ordinationer mot rabies. Tyvärr missade jag att lusläsa Jordbruksverkets, införsel av hund och katt, där man säger att man måste ID märka hunden före vaccinationerna. Har nu emailat till Tullen i Sverige för höra om dom godkänner att vi får ett verifierat intyg att våran veterinär har givit Rickey injektionerna. För det är så att så att den första sprutan ska efterföljas med en booster efter ca en månad och efter 120 dagar gör man ett blodtest för att se om hunden har bildat immunitet. Sedan tar det ca 2 veckor innan man får svaret. Hela proceduren tar alltså 5 1/2 månad.
Så nu kommer vi in på ID märkning. Våran lokala veterinär har en lågfrekvent scanner för de microchips han använder. Han var så juste att ta reda på, att vi måste gå till Universitets-veterinärs-sjukhuset i Des Moines för att få ett som gäller i Sverige eller med ISO-standard som det heter. Hursomhelst nu måste vi låta sätta in två microchips, ett som är giltigt i Sverige och ett som är giltigt i USA. Varför i herrans namn har man inte samma i alla länder.
Men det ska bli väldigt spännande att höra vad Tullverket säger. Om Rickey måste börja om med vaccinationerna eller om dom godkänner att han är ID märkt före blodtestet. För man kan ju inte manupilera med blodtestet om han är ID märkt före detta tas.
Om blodtestet är inom gränsen för vad som är tillåtet, har det väl egentligen ingen betydelse var eller när han tog sina sprutor. Om han är immun borde det ju vara det som räknas.
Nellie är färdig att åka, hon fick sitt rabiestest godkänt när vi lämnade Sverige. Ett bekymmer mindre, tack o lov. Ibland undrar man om byråkratin existerar för dess egen skull.
Vi haft det ledsamt en tid. Eds mamma Vivian avled den 6 februari, hon blev 87 den 3 februari.
Hon led av Alzheimers de sista 4-5 åren. Hon blev plötsligt sämre i januari, gallan och levern kunde inte samarbeta. Läkarna fixade det men upptäckte vid undersökningarna att hon hade en liten tumör på bukspottskörteln. Efter sjukhusvistelsen, gav hon själv upp, jag tror hon visste.
Jag är glad att jag träffat henne en gång, när de hade ett Christmas party den 13 december. Hon hade en bra dag. Hon kände igen Ed och när han presenterade mig, tittade hon på mig med ett särskilt uttryck i hennes ansikte. Senare när vi var på hennes rum, tog hon min hand och sa "om han är dum med dig, ge honom en tjotablängare" jag övertygade henne att det kommer inte att hända. Hon hade humor den kvinnan. Jag tror Ed har mycket av hennes gener i det hänseendet.
Annars rullar allt på som vanligt här, vi väntar på våren nu. Så att vi kan starta med all odling.
Häromdagen köpte vi odlingsbrickor så att vi kan börja förkultivera.
Vi hade vårat första åskväder idag....usch.
Gässen kommer in stora gäng varje dag, tippar att dom är minst 500 varje gång. Det är ganska lustigt att dom kommer ungefär samma tid varje dag, runt 17-tiden.
Ed och jag sökte jobb på en plantskola för ca 3 veckor sedan. I veckan fick vi besked att Ed fick jobbet men inte jag. P g a att det stod emellan mig och en kvinna som jobbat där förut.
Det var väl bra på sätt och vis, att jag kan stanna hemma och ta hand om vovsingarna. Men samtidigt kände jag mig lite kränkt. Varför Ed och inte mig?...ok han är fysiskt starkare än mig....och jag är från Sverige och det kan kanske vara skrämmande att möta en annan kultur....ja ....som sagt jag vet inte vilken urskiljning hon grundade det på. Men för egen del skulle det varit kul att känna sig behövd. Att tjäna egna pengar. Man blir ju av någon anledning starkare när man kan göra rätt för sig och bidra till resan till Sverige. Samtidigt vet jag att Ed skulle ta det hårdare om det var tvärtom, för han vill ju vara den som försörjer familjen. Jag ger inte upp, ska försöka nästa år igen.
Kram till er alla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
