Om att säga nej

Många av oss har sedan barndomen fått lära oss, att säga ja är rätt och att säga nej är fel. Vi lär oss att gå med på krav eller önskningar från andra människor för att undvika konflikter och kritik, vara andra till lags, förtjäna beröm, och att vi måste bevisa att vi bryr oss om viktiga personer i våra liv.

Vår rätt att säga nej är hör samman med förmågan att göra val. När vi märker att vi är begränsade i vårt val, tvingade att säga ja även om detta inte ligger i vårt intresse just då, är vi faktiskt bestulna på vår förmåga att välja. Våran strävan är att säga ja även när vi desperat vill säga nej, kan vara en utmaning, eftersom vi tror att andra kommer att ogilla oss för att vi säger nej. Men den belöning vi får när vi står inför denna utmaning är sann valfrihet.

När andra ber oss att utföra ett arbete eller göra dem en tjänst, tänk noga över deras önskemål eller begäran. Om du känner dig pressad att säga ja, fundera på om du samtycker av en önskan om godkännande eller för att avvärja ogillande. Påminn dig själv ofta att förmågan att säga nej är en viktig aspekt av välbefinnande, eftersom det är en indikation på att du förstår det sanna värdet av din energi, talang och tid. När du lärt dig genom din personliga styrka att säga nej, känner du dig kanske manad att utforska de många konsekvenser som kommer genom att reagera negativt på många eller på de flesta önskemål eller krav andra har på dig.

Ordet "nej" kan bli ditt valda svar under en tid. Vartefter tiden går kommer du emellertid att bli mer bekväm med att säga nej och du kommer i fortsättningen att fatta beslut utifrån vad du känner är rätt för dig. Det är i och för sig inget fel i att gå med på andras önskningar andra har på dig, förutsatt att dessa önskningar inte inkräktar på din hälsa och din lycka. Tänk på att det är först när du känner att du har rätt att säga nej som du kan säga ja med största säkerhet, ärlighet och entusiasm. Att säga ja har nästan alltid ett pris, det ska kännas bra att gå med på andras önskningar om de överensstämmer med dina egna värderingar, behov, normer och för att det tilltalar dig just då. Det kan vara ett högt pris om du känner dig skyldig att säga ja.
　

Mycket djupa tankar om livet eller döden

Dessa tankar måste bero på min ålder och på att detta händer runt mig sedan en tid tillbaka. Är det bara jag som tänker dom? Ibland hänger livet på en tråd.

När ska man lära sig att livet är så skört och dyrbart?. När ska man lära sig att leva här och nu?.
När ska man lära sig att ta hand om sin kropp och själ på bästa vis?. När ska man lära sig att ta hand om sin familj, vänner på bästa vis?. Blir man någonsin fullärd och vis nog under sin levnadstid?.
Jag vet att man gör så gott man kan. Om man inte lyckas i detta liv vet jag att man får komma tillbaka och göra det ännu bättre,vilket är en tröst.

Vi vet inte hur länge vi får stanna på denna planet som människa. (Tack och lov). Om något händer mig i morgon, då andra måste avgöra om jag ska överleva eller inte. Lova mig att jag inte behöver leva som en grönsak, paket eller vad man nu vill kalla det. Men vem kan bestämma det när jag ligger där och kanske kämpar för mitt liv?. Man måste då lita på att läkarna vet och man får hoppas att dom inte vill att man ska överleva till varje pris. Priset kan bli väldigt högt för mig att betala som patient, grönsak, paket.
Vad händer när man ligger i koma? Kan man ändå kommunicera?. Kan någon avläsa ens tankar eller har alla en naturlig kommunikation med allt levande, som vill och kan lyssna?.

Är koma ett stadium efter ett fysiskt trauma, med eller utan kommunikation där man återhämtar sig?. På något sätt känns det som ett fysiskt rum mellan liv och död.

Allt har en mening vad än det blir. Helt plötsligt måste det bli svårt för någon att avgöra. Man kan bara önskar att allt blir till det bästa.
Allt ligger i livets händer.

Gemenskap eller främlingsskap det är frågan

Varför är många så rädda för att möta människor som inte kommer från samma land som de själva, inte pratar samma språk som de själva, inte har samma hudfärg som de själva. Dömer främlingar efter hörsägen och myter. Själv är jag svensk medborgare sedan 56 år, flyttade till USA för ca 2 år sedan. Har på senare tid upplevt detsamma här som många invandrare säkert gör i Sverige.

Jag kan föra ett samtal på engelska, tack gode Gud för lektionerna under 7 år i svensk skola även om det är lite ringrostigt. Ett plus att vi inte dubbar engelska, amerikanska filmer och dokumentärer i Sverige så att man någorlunda har baskunskaperna levande.

Under en semester på Sri Lanka 1986 mötte jag och min dåvarande sambo en svensk bonde från Småland. Han kunde inget annat språk än svenska. Han slängde sig rakt in i smeten och han gjorde sig förstådd. Antagligen för att folket ville förstå, de var nyfikna, för att det gynnade dem. Han var nyfiken på deras kultur och det gynnade honom. Det visade att vem som helst förstår kroppsspråket om man vill förstå.

Det var helt otroligt att se hans iver att lära känna dessa människor och deras kultur. Han hittade en singales som hade bott i Sverige i 6 månader som pratade nästan flytande svenska. Han tog ut oss på upptäcksfärd. Vi fick se te-plantager uppe i bergen. Vi besökte en pojkskola där de bland annat fick lära sig allt om te-odling som också hade ett zoo med vilda djur. Vi blev inbjudna till en inhemsk familj på tee-time.

Vi fick besöka en juvelerare. Opalen är en av deras största inkomstsbringande naturtillgångar. Förutom te plantager och deras underbara hantverk, allt från sömnad till trädslöjd. Vi besökte en inhemsk restaurang där vi fick se ett bröllop. Vi åt den inhemska menyn, bara det var en upplevelse i sig. Herre Gud hur kunde de äta denna starka mat. Efter ett par rätter satt jag och skippade efter luft, näsan och tårarna hade kapplöpning . Som tur var serverade de coccos som neutraliserade den starka maten. Jag kunde tyvärr inte avsluta måltiden, det gick bara inte. Jag vill känna smaken av själva basen som t ex äggplanta, men som sagt det var för starkt kryddat för att kunna känna den. Själva satt de och åt med fingrarna och liksom öste in allt det "goda" med Very Important stark sprit som sköljde ner allt. Vilket gjorde att man kände sig som en eldslukare till slut. Mycket lärorikt.

Vi träffade en svenska där som hade startat ett hem för handikappade i närheten av Colombo. Det var fantastiskt att se hur tacksamma dessa människor var att bli omhändertagna av en främling från ett annat land. Dessa personer hade blivit satta på gatan av föräldrar som inte kunde hantera ett handikappat barn. Man riktigt såg ett ljus i deras ögon, av tacksamhet och glädje att de var accepterade som alla andra.

På vårat hotell hade vi en trubadur som spelade nästan varenda kväll. Vi frågade honom om han ville följa med oss till detta hem en kväll, vi skulle naturligtvis betala honom för hans tjänster. Det slutade med att vi hade en fantastisk kväll med underbara visor på deras språk. Har nog aldrig upplevt en mer ärlig vänskap och ovillkorslös kärlek än från dessa människor tidigare.

T o m trubaduren såg och kände detta och ville inte ta betalt denna kväll. Sänder en tanke till honom. Så varför är det så svårt i vissa kulturer att visa varandra det där lilla extra som betyder så mycket för att man ska känna sig välkommen? En liten gest av kärlek är vad vi alla behöver. Det gör så att vi kommer närmare varandra istället för att vara fientliga och öka avståndet till varandra med allt vad det innebär.

I mitt yrke som fotvårdare i Sverige träffade man alla möjliga olika och lika människor. Intressant och spännande, från alla kulturer och religioner. Man lärde sig något varje dag. En sak lärde jag mig, att behandla alla människor lika med de förutsättningar de har. Något som alla borde ta till sig.