Gemenskap eller främlingsskap det är frågan

Varför är många så rädda för att möta människor som inte kommer från samma land som de själva, inte pratar samma språk som de själva, inte har samma hudfärg som de själva. Dömer främlingar efter hörsägen och myter. Själv är jag svensk medborgare sedan 56 år, flyttade till USA för ca 2 år sedan. Har på senare tid upplevt detsamma här som många invandrare säkert gör i Sverige.

Jag kan föra ett samtal på engelska, tack gode Gud för lektionerna under 7 år i svensk skola även om det är lite ringrostigt. Ett plus att vi inte dubbar engelska, amerikanska filmer och dokumentärer i Sverige så att man någorlunda har baskunskaperna levande.

Under en semester på Sri Lanka 1986 mötte jag och min dåvarande sambo en svensk bonde från Småland. Han kunde inget annat språk än svenska. Han slängde sig rakt in i smeten och han gjorde sig förstådd. Antagligen för att folket ville förstå, de var nyfikna, för att det gynnade dem. Han var nyfiken på deras kultur och det gynnade honom. Det visade att vem som helst förstår kroppsspråket om man vill förstå.

Det var helt otroligt att se hans iver att lära känna dessa människor och deras kultur. Han hittade en singales som hade bott i Sverige i 6 månader som pratade nästan flytande svenska. Han tog ut oss på upptäcksfärd. Vi fick se te-plantager uppe i bergen. Vi besökte en pojkskola där de bland annat fick lära sig allt om te-odling som också hade ett zoo med vilda djur. Vi blev inbjudna till en inhemsk familj på tee-time.

Vi fick besöka en juvelerare. Opalen är en av deras största inkomstsbringande naturtillgångar. Förutom te plantager och deras underbara hantverk, allt från sömnad till trädslöjd. Vi besökte en inhemsk restaurang där vi fick se ett bröllop. Vi åt den inhemska menyn, bara det var en upplevelse i sig. Herre Gud hur kunde de äta denna starka mat. Efter ett par rätter satt jag och skippade efter luft, näsan och tårarna hade kapplöpning . Som tur var serverade de coccos som neutraliserade den starka maten. Jag kunde tyvärr inte avsluta måltiden, det gick bara inte. Jag vill känna smaken av själva basen som t ex äggplanta, men som sagt det var för starkt kryddat för att kunna känna den. Själva satt de och åt med fingrarna och liksom öste in allt det "goda" med Very Important stark sprit som sköljde ner allt. Vilket gjorde att man kände sig som en eldslukare till slut. Mycket lärorikt.

Vi träffade en svenska där som hade startat ett hem för handikappade i närheten av Colombo. Det var fantastiskt att se hur tacksamma dessa människor var att bli omhändertagna av en främling från ett annat land. Dessa personer hade blivit satta på gatan av föräldrar som inte kunde hantera ett handikappat barn. Man riktigt såg ett ljus i deras ögon, av tacksamhet och glädje att de var accepterade som alla andra.

På vårat hotell hade vi en trubadur som spelade nästan varenda kväll. Vi frågade honom om han ville följa med oss till detta hem en kväll, vi skulle naturligtvis betala honom för hans tjänster. Det slutade med att vi hade en fantastisk kväll med underbara visor på deras språk. Har nog aldrig upplevt en mer ärlig vänskap och ovillkorslös kärlek än från dessa människor tidigare.

T o m trubaduren såg och kände detta och ville inte ta betalt denna kväll. Sänder en tanke till honom. Så varför är det så svårt i vissa kulturer att visa varandra det där lilla extra som betyder så mycket för att man ska känna sig välkommen? En liten gest av kärlek är vad vi alla behöver. Det gör så att vi kommer närmare varandra istället för att vara fientliga och öka avståndet till varandra med allt vad det innebär.

I mitt yrke som fotvårdare i Sverige träffade man alla möjliga olika och lika människor. Intressant och spännande, från alla kulturer och religioner. Man lärde sig något varje dag. En sak lärde jag mig, att behandla alla människor lika med de förutsättningar de har. Något som alla borde ta till sig.