Så kallade vänner

Hur j....a inskränkt, oförskämd får man var mot ens vänner.
Vi har en granne som vi umgås med lite nu och då. Men mest varje dag promenerar vi tillsammans upp till postlådan vilket tar ca 30 minuter p g a att han går så sakta, det i sin tur beror på att han opererat höfter och knän.

I går kväll när Ed och jag satt på altanen, vi hade tänt en liten brasa. Vi pratar och diskuterar väldigt mycket med varandra, det är något som jag älskar med honom. Men igår fick jag världens chock när han berättade om promenaden med C. morgonen innan. Ed nämnde för C. att han skulle göra ett läkarbesök nästa dag p g a några myggbett som såg konstiga ut på hans ben. (Jag fick detsamma för ett antal kvällar sedan när vi satt ute). Komentaren blev "ja, man får se upp med kvinnor från Sverige, det kan vara en sexuellt överförd sjukdom. Jag bara satt där och gapade. Blev skitförbannad först, sen blev jag så himla ledsen. Hur kan man bara uttala sig så om sin bästa väns fru. Jag kände mig fruktansvärt förolämpad och sårad. Får se vad han har att säga efter det att han läst emailet jag skickade.

Det är det värsta med att bo i ett litet samhälle som detta, alla pratar om alla. Hur kan man lita på denna person igen. Vi har samma problem i Sverige, skvaller kommer nog alltid att finnas. Men det beror ju på vad man pratar om och hur man säger det. Framför allt i vilket sammanhang. Det har ingen betydelse vilken nationalitet eller tro en annan människa har, man kan inte döma någon genom rykten eller myter. Man måste skaffa sig en egen uppfattning om varje individ innan dess.

Det verkar som en liten klick av människor här, hellre pratar om andra än sig själva. Nu för tiden bjuder jag inte så mycket på mig själv som jag gjort tidigare. Kände mig verkligen välkommen från början av denna klick. Men nu har jag börjat inse mer och mer att det är en falsk fasad. Den andra klicken vill inte bli involverade så dom håller sig för sig själva. Men tack och lov har rädslan från andra människor aldrig hindrat mig från att hitta nya relationer. Man lär sig att sortera efter hand livet går vidare.

Såklart att detta gör att jag längtar hem igen desto mer. Jag är så glad att alla öppnade stora famnen för Ed och att han fick känna sig riktigt välkommen av min familj och vänner. Ed skrev ett brev till alla vi mötte efter det att vi kommit hem. Alla gulliga email och telefonsamtal vi fick efter det gör att vi längtar ännu mer efter att få flytta......helst i morgon. Men verkligheten är annorlunda, vi måste se tiden an. Vad mer kan man göra?

BAMSEKRAMAR till er alla.

Borta bra men hemma bäst

Vi har haft en underbar semester. Vi startade med ett "komma hem" party för familjen. Det var så roligt att träffa alla igen. Vänner och familj har bjudit in oss på middag. Vänner har visat oss runt i Stockholm. Det var en fantastisk helg på brorsans sommarställe i Heby i en lugn och stilla atmosfär, man hörde endast myggen. Vi hann med att plocka kantareller....mums . Hittade själv en på 12 cm i diameter. Tyvärr kunde jag inte träffa syrran som bor i Luleå. Det får bli en annan gång. Man kan inte få allt. Vi blev mottagna med stora famnen, det var en härlig känsla. Speciellt tack till Anna som hyste in oss och som hjälpte mig på partyt. Kunde inte klarat det på egen hand.

Just nu har jag två "hemma" och det var på sätt och vis skönt att komma hem till Iowa igen. Men så här 3 dgr efter det att vi kommit hem längtar jag/vi tillbaka.

Vi båda måste åka tillbaks mot våran vilja. Vi kunde inte söka uppehållstillstånd för Ed när vi var i Sverige och vi kunde inte resa till Sverige under ansökningstiden. Så därför har ansökan fått vänta tills vi kom tillbaka till Iowa.

Ed hade bestämt sig redan innan resan för att flytta till Sverige och nu efter det att han sett Sverige, som han bara älskar, finns ingen återvändo. Vi kommer tillbaks för gott. Det gör mig mycket glad och tacksam. Vi måste dock vänta ca 6-8 månader innan ansökan är behandlad.
Det gör inte så mycket för vi måste börja packa ner de personliga tillhörigheter som vi vill ha med oss och titta efter ett bolag som vill skeppa dem över för ett rimligt pris. Vi måste sälja huset och möbler som vi inte kan ta med oss. Allt måste ha sin gilla gång. Man kan inte skynda på vilket gör att vi måste ha tålamod. Det är som det är och vi måste följa flödet.

Resan tillbaks var en prövning. När vi kom till Arlanda fungerade inte incheckningen på grund av deras datorer. Vi stod i kö i 1 tim och 15 min. Efter det skulle vi betala för Nellie´s resa och sedan checka in henne på en annan plats. De ville ha ett blått klistermärke som de missade vid betalningen, vilket innebar att jag måste springa tillbaks till den första incheckningen. Notera att planet går om 45 min, Nellie skulle vara incheckad för en kvart sedan. Mina förberedda mackor med en kopp kaffe var blott en önskan. Hursomhelst vi var på gång till gaten på "last call". Stressigt eller vad????

När vi kom till Chicago (efter det vi gått igenom tullen och hämtat bagaget och Nellie) och checkat in allt bagage igen, tog vi en kissrunda med Nellie. Under den rundan fick vi ett meddelande från våra änglar att kolla biljetten igen. Vilket visade att vi inte kunde resa 15.18 som vi först trodde. Nu var tiden 17.08, ok jag kunde blunda för det men United som är flygbolaget från Chicago var försenat. Innan vi fattade det blev vi skickade hit och dit till olika terminaler och gater. Ett tag trodde vi att Nellie och bagaget redan gått. Vi kom iväg först 20.20 med bagage och Nellie. Usch, jag vill aldrig uppleva detta igen. Tack och lov har vi bara en resa tillbaks och vi åker inte med United igen, det är ett som är säkert. Det tog 23 tim sammanlagt från resans start.....puuuhhhh. Men om man ser det positivt ....det kunde ha varit värre.

I våra blomsterbäddar och trädgårdslandet var det nästan inget annat än ogräs och den person som skulle tagit hand om gräsklippningen hade gjort ett halvdant jobb. Så vi tog itu med det första dagen. Våran underbara granne trimmade runt tomten där gräsklipparen inte kom åt. Andra dagen gick jag igenom insidan av huset. Storstädning med andra ord. I dag sov jag till 12.30 (12 timmar). Gissar att jag var ganska trött...lol.

Hursomhelst alla mår bra (det är det viktigaste) förutom att vi längtar tillbaks och som sagt vi måste ha tålamod med det. Det kommer att hända förr eller senare.

Tack och Kram till er alla som läser bloggen.