Glömde tala om att jag blivit kallad till den slutliga intervjuen den 14 augusti.
Vilket jag tror kommer att gå bra. Jag håller er underrättade hur upplösningen blir.
söndag 27 juli 2008
Tiden bara rusar iväg
Två månader har redan gått sedan jag lovade att vara lite flitigare med bloggen. Det kan bero att det inte händer så mycket här mer än det vardagliga.
Det är fullt upp med grönsakslandet och blomsterbänkarna. Trodde inte att det fanns så mycket ogräs hehehe. (Just när jag skulle fortsätta skriva om vädret här, hörde jag tornado sirenen). Vi var tvungna att gå till skyddsrummet, ovädret kom så snabbt. Usch, jag undrar om jag någonsin vänjer mig vid dessa hemska åskväder. Men i eftermiddags vid 4-tiden var nog det värsta jag varit med om. Vi hann precis komma in i skyddsrummet då det brakade loss. Hela himlen öppnade sig och vindarna var som värst 90-140 km i timmen (vet inte vad det kan vara i meter/sek. Efter ca 40 min gick vi hem vadande i dm högt vatten, gatan var som en å. Efter en halvtimma kom ett nytt oväder med åska, hagel och starka kastvindar. Efter det åkte vi in till Madrid för att handla lite grann och det var många som hade fått sina stora träd omkullfallna, tjocka grenar som brytits av. Alla diken och dräneringsanläggningar var fulla med vatten. Det kom 50 mm under en och en halv timme. I Des Moines hade blixten slagit ner i ett transformatorverk, det praktiskt taget exploderade. Och nu i skrivande stund 21.00 har ännu ett oväder kommit in. Det är bara fem dagar sedan vi vaknade 2.30 av att tornadosirenen ljöd. Det var första gången för mig och jag skakade nog lika mycket som Nellie. Usch vädrets makter är starka.
Måndagen den 15 juli lyckats Nellie smita vid 19 tiden hon jagade antagligen vilt i ett litet område precis bakom vårat hus. Det är en del buskar, träd och 1,5 m högt gräs där. Vi såg bara att gräset gungade av hennes framfart. Vi lockade och ropade på henne och efter 1 tim kom hon ut. Men hon gav sig in igen. Det är också väldigt sankt där och en damm med stillastående vatten, hörde att hon plumsade i. Men hon fortsatte sin jakt på vad det nu var. Vi stod där i timtal och försökte kalla på henne. Vi gick och satte oss på altanen ett flertal gånger, vi tänkte väl att hon snart skulle ge upp. 23.30 gick vi ut i detta område för sista gången med ficklampor, det var redan becksvart ute. Vi såg och hörde fortfarande att det rörde sig men hon dök inte upp. Jag fick plötsligt en känsla att det var något annat än Nellie som rörde sig där ute, för jag tyckte hon borde ha kommit när vi ropade på henne. Jag var helt slut och min positivitet var som bortflugen, jag trodde för första gången att något allvarligt hade hänt henne. Då kom gråten, var tvunget att ringa Anna i Sverige och berätta bara för att ha något att göra. Jag visste att jag skulle vara uppe resten av natten i alla fall. Ed gick och lade sig men efter en halvtimme var han uppe igen och gick ut för att kolla om hon kommit hem. Men han gick och lade sig igen. Jag avslutade samtalet med Anna 2.30 och gick själv ut på framsidan av huset. Då ser jag Nellie stå där i gatuhörnet och då kommer hon äntligen när jag lockar på henne. Både Ed och jag slänger oss ner på golvet där Nellie ligger helt slut, vi bara ligger där och kramar om varandra. Vilken Lycka att hon var tillbaks hos oss. Dagen efter var vi till vetrinären för hon var väldigt trött och det är förståeligt men hon var också väldigt kladdig och röd i ögonen. Så hon fick en kombinerad antibiotika/cortison spruta och ögondroppar. Hennes ögon var som tur inte skadade. Usch det var en pärs. Så här efteråt kan jag tänka mig att hon var rädd och desorienterad där ute i gräset. Och jag vet att hon har en stark jaktinstikt, men hon borde ha kommit fram tidigare. Ja vi får antagligen aldrig veta vad som hände henne där ute. Vi är bara så tacksamma att hon kom tillbaks.
Ja det var några händelserika dagar som jag helst skulle vilja vara utan. Men det har väl någon mening även om jag inte kan se det nu. Jag är förstås väldigt tacksam över att jag har ett sånt bra liv och borde visa en större tacksamhet över det.
Det är fullt upp med grönsakslandet och blomsterbänkarna. Trodde inte att det fanns så mycket ogräs hehehe. (Just när jag skulle fortsätta skriva om vädret här, hörde jag tornado sirenen). Vi var tvungna att gå till skyddsrummet, ovädret kom så snabbt. Usch, jag undrar om jag någonsin vänjer mig vid dessa hemska åskväder. Men i eftermiddags vid 4-tiden var nog det värsta jag varit med om. Vi hann precis komma in i skyddsrummet då det brakade loss. Hela himlen öppnade sig och vindarna var som värst 90-140 km i timmen (vet inte vad det kan vara i meter/sek. Efter ca 40 min gick vi hem vadande i dm högt vatten, gatan var som en å. Efter en halvtimma kom ett nytt oväder med åska, hagel och starka kastvindar. Efter det åkte vi in till Madrid för att handla lite grann och det var många som hade fått sina stora träd omkullfallna, tjocka grenar som brytits av. Alla diken och dräneringsanläggningar var fulla med vatten. Det kom 50 mm under en och en halv timme. I Des Moines hade blixten slagit ner i ett transformatorverk, det praktiskt taget exploderade. Och nu i skrivande stund 21.00 har ännu ett oväder kommit in. Det är bara fem dagar sedan vi vaknade 2.30 av att tornadosirenen ljöd. Det var första gången för mig och jag skakade nog lika mycket som Nellie. Usch vädrets makter är starka.
Måndagen den 15 juli lyckats Nellie smita vid 19 tiden hon jagade antagligen vilt i ett litet område precis bakom vårat hus. Det är en del buskar, träd och 1,5 m högt gräs där. Vi såg bara att gräset gungade av hennes framfart. Vi lockade och ropade på henne och efter 1 tim kom hon ut. Men hon gav sig in igen. Det är också väldigt sankt där och en damm med stillastående vatten, hörde att hon plumsade i. Men hon fortsatte sin jakt på vad det nu var. Vi stod där i timtal och försökte kalla på henne. Vi gick och satte oss på altanen ett flertal gånger, vi tänkte väl att hon snart skulle ge upp. 23.30 gick vi ut i detta område för sista gången med ficklampor, det var redan becksvart ute. Vi såg och hörde fortfarande att det rörde sig men hon dök inte upp. Jag fick plötsligt en känsla att det var något annat än Nellie som rörde sig där ute, för jag tyckte hon borde ha kommit när vi ropade på henne. Jag var helt slut och min positivitet var som bortflugen, jag trodde för första gången att något allvarligt hade hänt henne. Då kom gråten, var tvunget att ringa Anna i Sverige och berätta bara för att ha något att göra. Jag visste att jag skulle vara uppe resten av natten i alla fall. Ed gick och lade sig men efter en halvtimme var han uppe igen och gick ut för att kolla om hon kommit hem. Men han gick och lade sig igen. Jag avslutade samtalet med Anna 2.30 och gick själv ut på framsidan av huset. Då ser jag Nellie stå där i gatuhörnet och då kommer hon äntligen när jag lockar på henne. Både Ed och jag slänger oss ner på golvet där Nellie ligger helt slut, vi bara ligger där och kramar om varandra. Vilken Lycka att hon var tillbaks hos oss. Dagen efter var vi till vetrinären för hon var väldigt trött och det är förståeligt men hon var också väldigt kladdig och röd i ögonen. Så hon fick en kombinerad antibiotika/cortison spruta och ögondroppar. Hennes ögon var som tur inte skadade. Usch det var en pärs. Så här efteråt kan jag tänka mig att hon var rädd och desorienterad där ute i gräset. Och jag vet att hon har en stark jaktinstikt, men hon borde ha kommit fram tidigare. Ja vi får antagligen aldrig veta vad som hände henne där ute. Vi är bara så tacksamma att hon kom tillbaks.
Ja det var några händelserika dagar som jag helst skulle vilja vara utan. Men det har väl någon mening även om jag inte kan se det nu. Jag är förstås väldigt tacksam över att jag har ett sånt bra liv och borde visa en större tacksamhet över det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
